SJUTUSEN ÅR
En biografi över Carl-Gustaf Lilius
Utgiven i fyra volymer på två förlag under åren 2003-2018
Del I
Schildts, 2003
ISBN: 9515013593
I den inledande delen av biografin berättar Irmelin Sandman Lilius om släkten Lilius historia och Carl-Gustafs barndom med familjen i Hangö fram till kriget, hans tid i Sverige, hans ungdom i Grankulla och studietiden i Helsingfors, och hur han slutligen bestämmer sig för att återvända till Hangö.
Hon bygger på många slags källor: familjedokument och dagböcker, anteckningar, utsagor, berättelser och inte minst brev. Det har blivit en bred tidsbild och samtidigt ett djupt personligt och levande porträtt av människan och konstnären Carl-Gustaf Lilius.
Första delen av Sjutusen år sträcker sig fram till slutet av 50-talet då Irmelin och Carl-Gustaf definitivt bestämmer sig för varandra.
Del II
Schildts, 2011
ISBN: 9789515021472
Irmelin Sandman Lilius fortsätter sin biografi över skulptören, författaren, debattören men också älskaren och familjefadern Carl-Gustaf Lilius. Sjutusen år är också berättelsen om ett konstnärsäktenskap där både Carl-Gustaf och Irmelin skulle förverkliga sig själva.
Del 2 börjar i november 1957 med att Irmelin och Carl-Gustaf gifter sig. Det unga paret har bestämt sig för att bo i Carl-Gustafs barndomshem, Villa Lilius, i Hangö. Bröllopsresan går till Sverige, till Lund där Irmelins mamma Tutu, författaren Rut Forsblom, bor med sin nya familj.
1958 föddes dottern Muddle. Redan från tidiga år fick hon följa med på studie- och arbetsresor till Grekland, Rom och Paris. Carl-Gustaf etablerade sig som ett av den yngre generationens intressantaste namn och han ställde ut sina visionära, stolta skulpturer bl. a. i Konsthallen och på Amos Anderson-museet i Helsingfors. Samtidigt skrev Irmelin böcker som småningom lästes i hela Europa. Carl-Gustaf var en passionerad och impulsiv brevskrivare, han kunde älska och dyrka men också brusa upp och göra slut. Vissa vänskaper, t. ex. med konstkännaren och kritikern Erik Kruskopf, räcker livet ut.
Livet i Villa Lilius påverkades också av dramatiska händelser i släkten och perioder av stor fattigdom när pengarna inte ville räcka vare sig till konstnärsmaterial eller mat. Men boken handlar också om viktiga resor, vänskaper och en ständigt växande lojalitet med förtryckta folk i hela världen. Rikt illustrerad med fotografier och teckningar.
Carl-Gustaf Lilius (1928-98) var i många avseenden en märkesman. Han var konstnär, författare, filosof och samhällsdebattör. Som konstnär ville uppfylla världen med sina verk. Han läste och han skrev. Hans brevväxling var oöverskådlig. Han motsatte sig kärnkraft. Han försvarade flyktingar. Han var sina vänners trofasta vän, varm och generös. Han kunde vara lättstött och långsint. Han kunde bli vulkaniskt vred. Han kunde gråta av gripenhet. Han var erkänd kilometerpratare, men kunde tiga i dagar. Han var ingen sångare men musik betydde oerhört mycket för honom.
Att beskriva hans liv har inte varit lätt, och orsaken har han formulerat själv: “Det problematiska är att jag har så många linjer att rumstera mig fram längs.”
Han sa också, att för att hinna med allt han vill och allt han borde göra, måste han skapa en egen tideräkning: hundra år för varje år av den vanliga människolängden. När han fyllde fyrtio ansåg han sig vara fyratusen. Också kunde han säga att han läste och lärde sig, sade och gjorde, så mycket under ett år att det skulle ha räckt för hundra. Titeln på biografin var sålunda självklar.
SJUTUSEN ÅR DEL III behandlar tiden 1973-1987.
SJUTUSEN ÅR DEL IV täcker Carl-Gustaf Lilius liv från 1988 till hans död 14 december 1998. Under den tiden upplevde han allt större framgångar, hans utställningar av både äldre och helt nya verk ökade i antal, han fick viktiga artiklar skrivna, publicerade och översatta.
På inbjudan av Unto Ahjotuli deltog han i en grupputställning i Paris. De inbjudna konstnärerna fick disponera skilda gallerier, mestadels små sådana, på Rive Gauche. Denna begivenhet, sa Carl-Gustaf, gav honom några av de största dagarna i hans liv. Under sitt sista år fick han uppleva åtskilliga sådana dagar. Han lyckades fullfölja sin stora utställning i Hangö Fästningsmuseum. Han fick fira sin sjutusenårsdag i vår blommande trädgård. Han fick många erkännanden; för vad han gjort och för den han var. Han fick en gammal tibetansk thanka som gåva. Han hyllades som flyktingvän på den stora internationella somaliforskar-kongressen i Åbo.
Han var sjuk, men vi visste inte då ännu att det var cancer. Olyckliga omständigheter hade gjort att han blivit både feldiagnostiserad och felbehandlad. Eftersom arbete var hans livlina ignorerade han i det längsta sina smärtor, sin trötthet och sin svikande vänsterarm. Men han förmådde inte fullfölja allt han hoppats på. Han dog ifrån fyra planerade utställningar både i Finland och i Sverige. Beställningen på en stor skulptur, för SLS gård vid Kyrkogatan i Helsingfors, stannade vid en skiss. Efter hans död satts en mindre skulptur på den tillämnade platsen: Cordula, ur sviten Kvinna med fågelvingar.
Han liknade ett träd, knotigt, växande ända till slutet. Man har frågat om han ”var besvärlig?” Och jag svarar: ”Ja. Och spännande, underbar och varm.”